söndag 3 april 2016

Varför tror vi på våra politiker?

Med en borgerlig samhällssyn (detta gäller inte bara de borgerliga partierna), har inte Sverige råd med solidaritet. En flyktingström blir till katastrof, för att många kommer att tvingas slås ut, förorten blir ett hot i brist på satsningar på de som bor där. Idag när oärligheten styr vår dagspolitik (för längre än så ser vi inte). När politiken tävlar i populism, är det konstigt att vi ser deras lösningar på samhällets problem som fruktbara. För vem tror egentligen på vår politikerklass? För att ta sig fram inom politiken krävs en del falskspel, fulspel och rena lögner. Detta lärs ut redan i ungdomsförbunden, ses som ett positivt driv och sätter såsmåningom personer i fråga på beslutande poster.
Att taktiskt förklara för sina väljare vad de vill höra har blivit den metod man tillskansar sig demokratiska röster, och alla partier utom ett har slutat att kritiskt granska sina egna uttalanden, ståndpunkter och kappvändande politik. Den egna kritiken har tystnat, man är villig att stödja vad som helst så länge man går mot valseger. Idag finns inga politiska ideal, ingen ryggrad eller vilja att stå för något, utom ett spikat partiprogram, som kan bygga på vilket skit som helst som ligger i tiden.
Idag ligger omänsklighet, själviskhet och ett icke empatiskt förhållningssätt i tiden, imorgon kanske något annat (får man hoppas).

måndag 7 mars 2016

TV som inspiration

Tittar ut och allt är i brunskala, tittar in och allt är i pastell. Än så länge är våren ful, väntar på värme, glädje och lätt luft.
Har inte riktigt vaknat, men från tv:n hör jag någon tala om värdet av arbete. Själv tror jag att vi till viss del förverkligas genom arbete, men som rösten säger, till vilket pris. När blir arbetet en motkraft, en förminskning, eller en plats där vi stöps till något vi egentligen inte är?
De sociala processer, arbetsplatsens jargong och de invanda bransch-typiska attityder formar oss skoningslöst på gott och på ont.  
Många människor blir sitt jobb, får en jobbpersonlighet privat, och kanske behöver det, det är nog bra för dem. Detta betyder inte att arbetet är viktigare för dem än för någon annan.
De människor som är något annat, och som använder just det som medel för att göda ett gott arbete, god arbetskamratskap och att uppnå fastslagna mål, effektivt och professionellt, är de som får andra att växa och växer själva genom det.
När arbetet definierar människan blir festen tråkig, samtalen trista, djupet blir grunt, alla blir ledsna, utan de som är likadana. Själv sitter man i något hörn och pratar kärlek, perenner, musik, tankar, idéfrämjande samtal och går hem från festen fylld av intryck och förhoppningsvis nya intressanta bekantskaper.
Det är skillnad på att ha ett intressant jobb som man delar med sig av och en människa som inte är någonting annat än sitt jobb.  

lördag 20 februari 2016

Tystnaden

Sist det var så här tyst kan jag inte minnas. Barnen sover min fru är på kalas och kanske framför allt, TV-dosan säger att jag har satt in kortet fel så det blir ingen TV ikväll.
Det blåser här utanför, i stort sätt det enda som hörs. Jag vet inte om det bara är jag, men när det är så här tyst blir man själv tyst, som om man inte vill störa. Jag brukar gå på tå vid dessa tillfällen, känns fånigt, men vill inte tränga mig på.
Det har slagit mig idag att jag blivit fåordig, säkert tillfälligt men ovant. Har inga korta anekdoter att dela med mig av. Jag vet inte varför det blivit så, men för tillfället känns det bra.

Denna lilla betraktelse blev just avbruten, då jag lyckades få igång Tv:n. Nu är ljudet här, det mystiska är avbrutet och jag återgår till det normala.

torsdag 18 februari 2016

En martyr och ett minne.

Jag tror att det var 2004 som jag var inneboende hos en vän i Solna. Av henne fick jag en bok, en bok jag kanske hade förväntat mig av någon annan, men inte av henne. Hon hade fått den av någon släkting, och den slog knock på mig, den har tyvärr brunnit upp i en husbrand.

Boken heter Torterad för Kristi skull, Översättning Ann-Marie Behrman, Evangeliipress 1976. När man läser den gråter man mycket samtidigt som man fylls av kärlek och tro. Man får följa Richard Wurmbrand, han var rumänsk evangelikal kristen präst och han led under den kommunistiska förföljelsen av kristna i Rumänien, fängslad mellan 1948-1964.

Trots överhängande risk för hård bestraffning och förnedring spred han tillsammans med trossyskon evangeliet till medfångar, kommunistiska fångvaktare och soldater.

Han berättar (då det är han som författat boken) hur kommunisterna hade en andlighet som var stor, men är förstörda av militant ateism, samma ateism som jagar kristna på sina ställen i dag.

Han led mycket för Herren Jesus Kristus, räddade många och även sig själv. Han levde till 2001 då han dog i USA.

I natt läste jag om en rumänsk kristen martyr, Valeriu Gafencu (f.192, +1952) ‘the Saint of the Prisons’, han valde Gud och dog 31 år gammal efter år av tortyr.

Som fängslad började Valeriu studera den kristna tron, ortodox andlighet, den heliga traditionen och kyrkofäderna, detta tillsammans med bön blir hans räddning trots att han dör.

Många medfångar vittnar om den glädje Valeriu utstrålar trots det fasansfulla lidandet han med flera genomlider. Han gläder sig över att ges tillfälle att lida för Gud.

Jag kommer inte skriva mer om Valeriu Gafencu då jag inte känner mig tillräckligt påläst efter en natts ögnande. men mitt hjärta är fullt av kärlek till denna människa som är upphovet till denna betraktelse av en vän.

Virgil Ioanid remembers how, on the road between two prisons, in a police van, laid low by tuberculosis, his cheeks bright red with fever, Valeriu spoke of "the happiness of suffering for christ and of enduring, like the first martyrs, the persecution unleashed by the enimies of the faith."
Likewise, in a letter sent to his family, he confessed, "today Iam happy. Through Christ I love everyone.

Vad vill jag komma med detta förutom att ge er lästips? Jag tror på allvaret i att tro på Gud. Kristendomen är ingen bisak som tas med en klackspark. Alltid, och framförallt när man gör fel i Guds ögon ska man tänka och sörja över de konsekvenser det ger. När människor talar om Gud som en polare och inte som en allhärskare, när man plockar ut det som är enkelt i kristna läran för att man inte orkar ta till sig det svåra, är det Richard och Valeriu som man föraktar och lämnar ensamma i sitt lidande.

Detta kan tyckas tungt och trist, onödigt på en vanlig torsdag. Men se det fina i vad dessa män (och många fler) genomgick för både sig själva, för andra och för Gud.

onsdag 17 februari 2016

Att söka kraft där kraften finns.

Rädslan att ta på sig ett ansvar som man inte tror sig ämna med, att stå ensam med rädslan att missbruka förtroenden och tro sig vara oduglig, är något som kan stöpa ett helt liv i en hämmande form.
Jag tror att alla kan känna igen sig i detta, om inte kan det vara bra att någon gång känna så. Det ger en ett fantastiskt tillfälle att öva tillit, att se utanför sig själv, att våga blunda och falla.

Det är just det vi gör när vi rusar in i någonting med öppet hjärta och stora drömmar. Snart blir det uppenbart att man överhopas av uppgifter och val som kan kännas övermäktigt.
Omfamna detta, detta är en prövning i tålamod och ens förmåga att lyssna till en högre röst och tro att lösningen ligger däri.

Många gånger man stöter på patrull är det även annat som inte stämmer, att en olycka sällan kommer ensam blir sant, man fortsätter på invand väg att ensam försöka tackla problem som kräver övermänsklig inblandning.

Sträva efter att stå på god fot med Gud, först då faller allt annat på plats, sök efter kraft där kraften finns och lyssna till den röst som har makt att göra skillnad.

söndag 7 februari 2016

Den lilla våren.

Just nu infann sig årets första förnimmelse av våren och livet är som förbytt. Jag ser fram mot en lättare vardag och ett bekvämare förhållningssätt mot dagen och natten.
Dagen blir nu mer glädjefull, blomstrande och bekymmerslös, vilket gör natten behaglig och fri från ändlösa tankar.
Enligt kalendern är det vinter och kargt, men lika oförsonligt bestämmande av årstid den uppvisar, lika anarkistiskt bryter våren fram, om kanske bara för en dag.

Idag blir en perfekt dag att inte smutsa ner sig med politik eller skrikig dagspress, en bra dag för att bara i den mån möjligt leva i sitt lilla sammanhang där man faktiskt gör skillnad.

lördag 23 januari 2016

En märklig kväll.

Igår morse trodde jag inte att jag skulle tillbringa kvällen med att stå och titta på när vårt gästhus/verkstad brann ned. Nu blev det så, och jag vet inte hur jag ska ställa mig till detta.
Ingen blev skadad, barnen tycks må bra, och jag och Helene känner en märklig positiv känsla av att detta slutligen kommer leda till något gott.
Vi har suttit brandvakt i natt, så någon sömn har vi inte fått. Trötta och lite omtumlade, men som sagt en tro på att det löser sig.
Stort tack till alla grannar som kontaktade 112, som vi fick tillbringa tid hos under släckningen och de som visade intresse och värme för vad som hände.
Är lyckligt lottad att det inte blev värre.
Ta hand om er alla, ha en bra dag dagen efter vinets dag.